Jag e sååå ledsen för att jag har vart såååååå dålig på att göra inlägg på senaste tiden. Det verkar som om det går i ett i livet just nu......Jag har så många drömmar och gör så gott jag kan...när jag orkar....Jag tänkte inte ha bloggen som ventilation men jag har fått så nya goda vänner som alltid verkar dela med sig...så jag gör ett försök..... Mitt liv har stagnerat lite...
Jag har alltid levt mitt liv...på mitt sätt....för mig. Så kliver det in en man som totalt tar mig med storm. Det var 4 år sedan. Mitt hjärta rinner över än för denna man och efter , som sagt, 4 år, så berättar han att han har "nog" ångrat sig när det gäller barn frågan....Jag går söööönder!!!!!!! Jag e 36. Kommunicationen har tagit slut. Jag har sagt allt man kan tänka sig. Använt mig av alla vinklar och det enda jag får e tystnad. Hellre gorm och skrik...än tystnad. Suck!!!!! Nu har jag ertappat migsjälv vara elak och berättar att jag tycker han e orättvis och e föör egocentrerad. Att han inte får beöva mig av min största gåva i livet....att bli mamma för att han e rädd.. Mina ägg tar slut och jag blir bitter och elak, han lämnar mig och kan bli pappa i hela livet. I dont have that luxury!!!!!! Tänk om det blir så???!!!! 
Den kärleken jag har för denna man har jag aldrig vart med om förr. Jag letade i 32 efter honom och nu e han här. Ska jag inte vara nöjd med det....???? Men vad kan göra åt den ilska jag känner för denna man vid detta tillfälle???? Dessa tre bilder är mina dröm bilder :)) Frän golv till tak med familjen i mitten, fast MIN egen!!!! På kuppen har jag lyckats dra på mig 20 kilo på två och ett halvt år. Han älskar mina former mer idag än förr så det e inte problemet. Men jag behöver all stöd jag kan få för att komma igång igen. Ni som har läst min blogg vet att jag inte är så här personlig. Kram på er alla goa och snälla.....hjälp!!!!!!
16 kommentarer:
Tack för dina söta ord hos mig. De värmer mitt hjärta!
Ledsen att ditt liv tycks stå still just nu. Inte lätt att bli så sviken på sitt livs dröm. Men ni måste vara helt överens i denna fråga annars blir det pannkaka av allt i slutänden. Kanske det är dags för förändring? 36 nu för tiden är ju inte för sent att starta om! Som du nog vet: Det är bara du som har ansvar för ditt liv. Så gör något bra av det! Nu.
Lycka till med vad du än beslutar dig för.
Stor kram från Eva-Mari
Hej, min gumma!
Livet är inte lätt alltid.
Jag tror ändå att ni ska sitta ner och prata med varandra om saken IGEN. Bestäm en tid och gör en god middag eller liknande.
Det viktigaste i ett förhållande är kommunicerandet. Kan man prata med varandra så löser det mycket.
Jag är ingen expert men jag vet av erfarenhet att det går bäst om man kan ha öppna samtal.
Han behöver veta hur du VERKLIGEN känner, både för honom och för barn. Du behöver veta detsamma, mellan fyra ögon.Ett kärleksfullt samtal utan att bli arga på varandra.
Det är en balansgång det där när känslorna hänger i luften.
Man orkar inte med vardagen när man går ner sig för saker man vill, men inte kan förstå i alla sammanhang.
Du älskar honom så mycket...säg det! Tala om din längtan efter barn på ett lugnt och kärleksfullt sätt. Bli inte arg. Avbryt inte!
Om båda visar varandra respekt under ett sådant samtal så brukar det lösa sig på ett eller annat vis.
Ta en dag i taget gumman min. Det löser sig kanske på ett sätt du inte anar. Kanske har det blivit lite missförstånd mellan er också.
Stress, kan t.ex förvärra en sak. Men om man är lugn så fungerar det bättre.
Vill du skriva till mig så får du gärna göra det. hemmaliv@hotmail.com
Jag är borta till söndag kväll, men sedan så.
Du kan ringa med om du vill. Bara så du vet!;-)
Kram Stina
Stackare ! Jag kan förstå din frustation !! Längtan till och efter barn är stark , och som du säger den biologiska klockan tickar ju för oss kvinnor . Tyvärr kan jag inte råda dig . Kan ni kanske gå och prata med någon , familjerådgivningen ?? Synd att ge upp kärleken , när du äntligen har träffat rätt . Hoppas att ni kan enas ! Tänker på dig ! Kramar Susanne ♥
TAck, för hälsningen hos mej!
Men åååh, så svårt du har det nu!
Jag säjer som Eva-Marie - det är jätteviktigt att ni är överens om en så stor fråga! Men bara DU har ansvar för ditt liv! Om det är jätteviktigt för dej med barn, kanske du måste ta dej en funderare ändå - över ert förhållande! Kanske dags för en förändring trots allt och trots att det måste smärta mycket?!
Jättesvårt att råda i en så livsviktig fråga!
Jag kan bara önska dej allt gott och alla krafter i världen!
Kram
Lisa
Tycker det låter himla egoistiskt av din man att komma fram till detta NU.
Tror ingen kan råda dig till någonting utan ditt beslut måste du själv ta, hur jobbigt det än blir för dig.
Skulle själv inte kunna leva utan mina barn, har tre. Det enda jag ångrar i mitt liv idag är att jag inte skaffade mer barn när jag var yngre. Så jag förstår verkligen din längtan efter barn, tror inte den går över heller, utan barn finns risken att du blir bitter på honom efter några år. Ingen rolig sits du sitter i, tror nog att ni skulle ha hjälp av att gå och prata med någon så att han verkligen förstår vad han gör mot dig när han förvägrar dig barn.
Hoppas verkligen ni kommer fram till en någorlunda acceptabel lösning för er båda.
Camilla
Tack för din hälsning hos mig och att du vill att jag ska försöka råda.
Ojoj söta du, vilken situation ni hamnat i..
Som du säkert förstår är detta något jag inte kan säga hur du ska göra. Men jag skulle vilja säga såhär - jag tycker ni ska åka bort en sväng tillsammans nu i sommar. Boka av allt ni har på gång, jobb och eventuella uppbokningar och ta en långhelg eller en vecka tillsammans på annan ort. Unna er detta gemensamt för ni älskar ju varandra! Det har ni ju gemensamt och det behöver ni inte tvivla på.
Sedan är det en jätteviktig fråga med bebis eller inte. Jag förstår din längtan, jag har själv längtat efter barn i många år och det är inget man bara vill ge upp utan noga övervägande, inget man tar beslut om hursomhelst över en natt.
Ni måste sätta er ner gemensamt och låta varandra få ta lite plats. Låt din man få förklara hur han känner, om han är rädd och varför. Så är det din tur, du berättar hur du känner och att du längtar så mycket efter barn att det kommit så långt att det bli så att du eventuellt måste lämna honom trots din starka kärlek.
Någonstans måste ni komma överens. Det som måste komma fram är att ni älskar varandra men att ni måste ta ett viktigt beslut för framtiden. Och det är jätteviktigt att se om din man "bara" är rädd eller om det är ett beslut från hans sida att han inte vill ha barn. Rädsla går att övervinna medan ett beslut är fattat och kanske inte går att snacka omkull. Det är ju inte meningen att din man ska ge med sig utan det måste bli ett ömsesidigt beslut från er båda om ni väljer att skaffa barn tillsammans.
Skulle det vara så illa att din man verkligen inte vill är det tyvärr så att du får ta ett beslut om du vill ge upp din dröm om barn och leva med din kärlek eller om det är så viktigt för dig att du måste gå vidare.
Många kramar till dig, förstår att du går igenom ett helvete just nu!
KRAM Mia
Tack vännen för du vill ha råd och tips av mig.
Jag tycker så otroligt synd om dig som har hamnat i denna situation. Förstår att det känns orättvist och mycket hopplöst. Tyvärr kan jag bara tala utifrån mig själv, jag hade nog tagit en runda till och försökt prata riktigt och förklara precis vad jag kände och även lyssna på varför han tänker och tycker som han gör. För det är förstås bara då man kan finna en lösning på problemet och detta är förstås ett mycket stort problem. En sak vet jag dock ( har själv haft stora problem att få barn, har tillslut adopterat) och det är att om det är vad du verkligen vill så måste man få det för annars tror jag att man blir otroligt bitter längre fram i livet.
Jag önskar så att jag kan ge dig mer på vägen, men tyvärr så är detta allt jag kan ge dig och naturligtvis får du skriva till mig när du vill, både på min mail och i min blogg.
Tänker på dig och sänder en stor kram denna sommar kväll.
Kram
Hanna
Hej vännen!
Du vet vart jag finns om du behöver prata! Danne åker bort på måndag och kommer hem på torsdag om du vill ha "karlfritt".
Tänker på dig!
Många kramar Nette
Hej vännen!
Usch så jobbigt du har det just nu! Jag lider med dig... och jag förstår din frustration.
Jag undrar om han är rädd att förlora din kärlek när det blir fråga om barn? Ett barn tar ju mycket tid från föräldrarna, och han kanske känner att du öser din kärlek över honom nu, och att han tror att han inte får den odelade kärleken när ni har fått barn.
Många män kommer ju lite i skymundan när man fått barn.
Och han kanske tror att han blir "bortglömd" då...
När du skriver "nog" så undrar jag iaf om han inte är lite rädd och tveksam inför den uppgiften, att skaffa barn och för det ansvar som det för med sig...
Tar han mycket ansvar för övrigt, eller är det du som tar ansvaret för det mesta?
Vet du om något har hänt i hans liv som får honom att tveka? Någon i hans närhet som kanske skiljt sig efter de har fått barn osv...
Men ett barn är ju också ett bevis på er kärlek till varandra...
Att ha ett gemensamt mål i livet är oerhört viktigt, och här måste ni ju vara överens, annars blir det inte bra.
Ni måste reda ut vad det är han är rädd för, och ni kanske behöver hjälp utifrån... det finns ju familjerådgivning osv... Fråga om han kan tänka sig att gå på sådan.
Jag tror också att du inte får pressa honom allt för mycket just nu, för då kanske det blir helt fel beslut taget.
Ni älskar ju varandra, och jag tror att ni behöver lugn och ro just nu...
Gör något trevligt och roligt tillsammans, ta lite semester och koppla av från alltihop.
Bestäm en tid med familjerådgivningen om ni inte kan prata om det själva, och vänta till det tillfället.
Beslutet kanske behöver "mogna" hos honom...
Sänder massor av tankar och kramar till dig i den här jobbiga situationen, och jag hoppas att det löser sig för Er båda.
Marie
Hoppas det löser sig för er..du har fått så många goa råd redan och håller med Marie och övrig..försök få honom att förstå och inte pressa på för hårt men jag förstår din frustration till fullo, ta hand om dig, kram
Käre vän!
Att be MIG om råd var nog den sämste Nina, jag som INTE vill ha egna barn.
Min sambo har två underbara flickor på nio och tolv år och det är min små godingar dom oxå, även om vi inte är av samma kött och blod så älskar jag dom oerhört mycket.
Jag vill bara berätta en sak som jag vill att du oxå skall ha i åtanke.
En vännina till mig har två vuxna barn, 22 och 26 år gamla.
Den yngsta tjejen har sedan tre år tillbaks bestämt sig för att iNTE ha kontakt med sina föräldrar.
Det gör ont.....
Den äldre tjejen hör sällan av sig och när det väl sker så är det hastigt och lustigt.
Besöken ifrån den äldre tjejen sker en till två gånger om året.
Anledningen till detta är det ingen som vet men det enda JAG vet är att min vännina är VÄRLDENS goaste mamma.
Men barnen har valt att gå sin egen väg.
Att HA barn men INTE få träffa dom...., det smärtar!
Ville bara att du skulle tänka på att det finns en mörk sida av att ha barn oxå men jag vill inte att mina ord skall stoppa dina drömmar Nina.
Barn är underbara och jag önskar så innerligt att ni kommer att lösa detta.
Ta nu väl hand om dig Nina, livet är för kort för att gå och grubbla!
Massor med kramar
Marianne
Ååå din stackare !
Jag blir så arg , hur kan han bara bestämma så ?!?
Nej , det där får ni nog älta vidare på och om inte så skulle jag nog välja bort honom , helt krasst . Nya kärlekar kan man alltid hitta även om man inte tror det , men barn är en gåva och det kan man aldrig tacka nej till !
Du verkar ha fått så många kloka råd av alla underbara människor , och jag hoppas verkligen ni hittar en lösning !
En massa kramar och kärlek //Lotta
Oj oj oj oj oj......Känner din frustration kära du...
Jag kände enormt starkt i MÅNGA år att jag ville ha barn så jag förstår din besvikelse.
Det måste vara svårt! När man går med en sådan längtan ser man inte så mycket annat och frågan är om du kan förlåta honom senare för att han inte ville bilda familj?
Sväljer du din längtan nu för kärlekens skull, kommer besvikelsen försvinna? Kommer du se på honom med samma ögon?
VILL DU leva ett liv utan barn?
Ja herre gud gumman.... Förstår att du har det jobbigt nu och när man har jobbigt kommer ilskan.
Känns som jag gör det än värre för dig och det är inte min mening!!
Jag ser det nog bara från min egna synvinkel och jag skulle inte vilja leva utan barn..
Det är väl det du måste svara på själv. Vill jag leva med eller utan barn?!
Och kan det vara så att kärleken ni delar räcker?!
Jaa du......
Önskar dig all kraft att orka ta rätt beslut.
Många kramar till dig ♥♥♥
Och vill du ösa ur dig så är det bara att maila mig. Kan kännas skönt att få ösa ur sig allt man har till en opartisk.....
Saknar dig på bloggen.
Kram
Hanna
Saknar dig på bloggen.
Kram
Hanna
Nina hur går det för dig!? Jag förstår ditt problem till hundra procent... har haft flera vänner som gått igenom precis samma situation... alla med olika slut.
Den ena övertalade mannen efter år av tjat och gråt och de fick till slut en son, som tyvärr föddes både döv och blind och med allvarliga missbildningar. De har det bra nu, men oj vad de har fått kämpa och vad de kämpar för sin pojke... och pappan ifråga som inte ville bli pappa först tog lång tid på sig att acceptera situationen. De har gått igenom ett riktigt helvete hela familjen... var och en på sitt sätt.
Det andra paret valde att gå skilda vägar då de inte kunde komma överrens... herrn i huset ville inte och vill man inte ska man inte, då blir det bara fel... frun i huset ville och kunde inte tänka sig ett liv utan barn så så fick det bli. De är nu lyckliga på varsitt håll med bådas livsviljor bejakade... men visst saknar de varandra.
Det tredje paret valde ett liv utan barn och är lyckliga idag ändå... tjejen som gav upp sin dröm har hittat andra vägar i livet hon nu bejakar där ett barn inte alls hade passat in. De valde kärleken tillvarandra istället för tyillökning och nöjde sig med det. Den vägen passade dem... även om de tog tid att för de båda att välja.
Det fjärde paret vet inte än, de tar dagen som den kommer och har inte bestämt sig... ibland väljer livet åt en... ibland måste man välja själv.
Hoppas du kan ta tillvara något av vad denna sommar har att erbjuda utan sorg i hjärtat... hoppas att du finner en lösning eller att lösningen någongång finner er!
Många kramar från Jenny
Skicka en kommentar